Kort om Stjärnsköldpaddan - Geochelone eleganS

Ulf Edqvists artikel har varit publicerad i Snoken

Svenskfödd unge

Inledning

Stjärnsköldpaddan, Geochelone elegans, tillhör en grupp landsköldpaddor som har utmärkande stjärnformade teckningar på ryggskölden. Denna teckning är mycket vanlig bland afrikanska och i viss mån även asiatiska landsköldpaddor och verkar, trots sitt för oss iögonenfallande mönster fungera som ett utmärkt kamouflage i arternas naturliga miljö. Bland de 'stjärnmönstrade' arterna kan nämnas strål- och spindelsköldpaddorna Geochelone radiata och Pyxis arachnoides från Madagaskar och de i europeiska terrariekretsar närmast okända lantmätarsköldpaddorna av släktet Psammobates från Sydafrika. Samtliga de stjärnbeströdda skönheterna är sedan länge mycket eftersökta samlarobjekt bland terrarister, och kommersiell handel, såväl legal som illegal, har tillsammans med utbredd habitatförstöring, särskilt på Madagaskar, inneburit att arterna ofta är lokalt eller regionalt akut hotade. Den av de nämnda arterna som varit mest lättillgänglig är stjärnsköldpaddan, mycket beroende på en omfattande handel med vildfångade exemplar från Sri Lanka.

Beskrivning

Storlek: Geochelone elegans är en medelstor landsköldpadda. Det största hittills beskrivna exemplaret var en hona från norra delen av artens utbredningsområde som vägde så mycket som 7 kilo och mätte 380 mm SCL[1] (Das 1991), men de flesta exemplar blir betydligt mindre. Honorna blir betydligt större än hanarna, som oftast inte når längder över 200 mm SCL. Hos vuxna djur är könsdimorfismen slående, förutom storleksskillnaden är honorna betydligt mer rundade i skalet, och hanens svans är mycket större än honans. Dessutom har hanarna ett konkavt plastron, medan honornas är slätt, och gapet mellan anal- och supracaudalplåtarna är större hos honor. Nyligen fick jag dock rapport om en hane i fångenskap i Maharashtra, (ursprungligen från Jamnagar i Gujarat) som väger 10 kilo. (Kavita Pai, pers. komm.)

Skal och teckning: Grundfärgen på ryggskölden är ljust halmgul till mörkt gulorange, och ett antal kilformade svarta fält på varje plåt bildar det karakteristiska stjärnmönstret. Stjärnsköldpaddan skiljer sig här från t. ex. Geochelone radiata, som har en mörk grundfärg med ljusa stjärnmönster.  Att det i själva verket är den ljusa färgen som är stjärnsköldpaddans grundfärg kan man konstatera genom att äldre exemplar, där ryggskölden utsatts för slitage, ofta saknar varje form av mörk pigmentering på de mest slitna ställena. En stjärnsköldpadda blir därför ljusare ju äldre den blir, i motsats till strålsköldpaddan, där riktigt gamla exemplar kan vara helt mörka utan teckning.

Stjärnsköldpaddan kan, i motsats till många andra landsköldpaddor, men tillsammans med andra medlemmar i underfamiljen Geochelone (bl. a. Geochelone pardalis), ha ett naturligt 'kullrigt' skal. Denna företeelse är dock variabel - i naturen kan man se både helt släta och markerat kullriga djur i samma population. Funktionen eller orsaken bakom denna variation är inte klarlagd - kanske har den genetiska orsaker, kanske är det bara en produkt av små skillnader i födotillgång eller -preferenser. Klart är att det i samtliga geografiska varianter kan förekomma både exemplar med släta plåtar och sådana med pyramidformade. Det förekommer uppgifter om att djur med höga pyramider skulle härstamma från populationerna på Sri Lanka, och de med släta sköldar skulle vara fastlandsdjur, men jag har sett djur som härstammar från Sri Lanka som fullständigt saknar 'pyramider', och vice versa nordindiska vilda exemplar med kraftig pyramidisering. Jag misstänker på goda grunder att dessa uppgifter fungerar som ett 'försäljningstrick' bland mindre seriösa handlare som vill sälja djur som pyramidiserats av en felaktig kost och som inser att det är lättare att sälja 'ett friskt och välväxt exemplar av Sri Lanka-typ' än 'ett djur med ett missbildat skal orsakat av mångårig grav felutfodring'…

Frambenen är på framsidan täckta av kraftiga fjäll, medan bakbenen helt saknar dessa. Mjukdelarna på denna art är cremegula eller gula, med mörka leopardliknande teckningar. Stjärnsköldpaddan har 5 klor på samtliga fötter, och honornas bakklor är kraftigt förlängda och böjda - antagligen för att kunna gräva bättre i den steniga, torra marken. Huvudets ovansida är täckt med svartspräckliga plåtar. 

Utbredning och lokala variationer

Arten finns över stora delar av Indien, i sydöstra Pakistan (SÖ Sind) samt påträffas även på stora delar av Sri Lanka. Minst tre geografiskt avgränsade varianter kan urskiljas, och mycket talar för att arten antingen kommer att delas upp i flera underarter, eller kanske till och med flera separata arter i framtiden (Das 1995).

Djur från de norra delarna av det indiska fastlandet (delstaterna Gujarat, Rajasthan och Uttar Pradesh) och Pakistan är mycket stora och har i allmänhet en förhållandevis mörk grundfärg. De 'svarta' fälten är ofta mer bruna än svarta. Dessa djur ger nästan ett 'smutsigt' intryck jämfört med djur från de södra populationerna. Exemplar från de södra delarna av fastlandet (Tamil Nadu, Kerala och Karnataka) är mycket mindre, och har en mer kontrastrik teckning, med en gräddgul grundfärg och mycket svart. Populationen på Sri Lanka utmärks av att de i färgsättning liknar de sydindiska djuren, medan de kan nå nästan samma imponerande dimensioner som djuren i norra Indien.

Status i det vilda

Hot: Under det senaste seklet har naturen i Indien utsatts för betydande påfrestningar. Ett accelererande aggressivt utnyttjande av skog- och övriga naturresurser har tillsammans med det ökande behovet av jordbruksmark för att försörja den snabbt växande befolkningen inneburit att områden som tidigare var lämpliga för stjärnsköldpaddan numera är permanent förstörda. Dessutom används sköldpaddor som födoresurs i delar av Indien - något som fungerar vid en låg befolkningstäthet, men som är dömt att utarma sköldpaddspopulationer i områden där befolkningstätheten stiger. Dock tycks, i motsats till vad som gäller i t. ex. Kina, sköldpaddor i Indien vara en proteinkälla som  huvudsakligen utnyttjas av låginkomsttagare, varför den ökande tillväxten och medelinkomsten i Indien sannolikt inte kommer att innebära en automatisk ökande efterfrågan på sköldpaddskött, utan snarare bör innebära en minskad användning av sköldpaddor som föda. 

Till detta kommer den (till stora delar illegala) handeln med stjärnsköldpaddor för sällskapsdjursändamål. Såväl i Sydostasien (Hongkong, Singapore) som i  Gulfstaterna (Oman, Dubai) finns, mestadels unga, stjärnsköldpaddor till salu i snart sagt varje zoomarknad. En konservativ uppskattning av antalet Geochelone elegans som insamlas för zoohandeln årligen är 10-20000 djur (Das 1991, Frazier 1987). Arten är uppsatt på CITES APP II, vilket reglerar den legala internationella handeln med arten, och den skyddas ytterligare av 'Indian Wildlife Act' från 1972, där den är intagen under Schedule IV, vilket innebär att tillstånd fordras för såväl innehav av som handel med arten. Dock synes efterlevnaden av denna lag vara otillräcklig; fortfarande handlas det relativt öppet med arten på zoomarknaderna åtminstone i Bombay och Calcutta. Någon omfattande legal kommersiell export av Geochelone elegans från Indien har inte förekommit på åtskilliga år, och inget tyder på att en sådan export kommer att tillåtas - vare sig till Europa och USA för sällskapsdjursändamål eller till Kina som livsmedel.

Status: Stjärnsköldpaddan har fortfarande ett stort utbredningsområde, men dess livsrum minskar snabbt, i första hand beroende på habitatförlust. Dessutom är dess taxonomiska status oklar, vilket innebär att även utrotning i ett av dess utbredningsområden i praktiken kan komma att innebära utrotandet av en art som ännu inte beskrivits (som fallet varit med bl. a. en del Galapagos- och Seychellsköldpaddor). Det är därför av största vikt att kvarvarande populationer över hela utbredningsområdet studeras och skyddas. Artens nuvarande status är oklar, och då det inte finns många historiska rapporter om dess tidigare utbredning, är det svårt att sia om hur Geochelone elegans kommer att klara sig i det vilda i framtiden. Klart är i varje fall att arten inte kommer att överleva på lång sikt i annat än reservat om Indiens hastigt ökande befolkningstillväxt kommer att ta mark i anspråk i samma takt som den gör för närvarande.  

Habitat & livsmönster

Miljö: Geochelone elegans påträffas i ett stort antal olika habitattyper - från de nästan vegetationslösa halvöknarna gränsande till Tharöknen i Rajasthan till grässtäpper och de mer fuktiga men torrtidskala monsunlövskogarna i södra och västra Sri Lanka. Gemensamt för samtliga förekomster är att habitaten åtminstone under delar av året är mycket torrt. Dessutom kräver arten någon form av skydd från solens brännande strålar under de varmaste delarna av dagen - detta skydd kan vara naturlig vegetation, klippor eller till och med planterade häckar. Inga regelrätta studier om populationstätheten har genomförts, men de data som finns tillgängliga tyder på att tätheten varierar mellan de skilda habitattyperna. Siffran 1 djur per kvadratkilometer har nämnts för centrala Indien, medan det i centrala Gujarat har noterats att tätheten är 4-12.5 individer/ha (Frazier 1995).

DIET: Stjärnsköldpaddan lever i naturen huvudsakligen av vegetabilier, huvudsakligen olika gräsarter men den äter när tillfälle ges även en del as och insekter. I de torrare habitattyperna finns färskt gräs endast under och omedelbart efter monsunperioden. Under de långa perioderna av torka och (relativ) kyla är arten tämligen inaktiv, och den går ofta utan mat i långa perioder.

Fortplantning

Parning: Artens parningsperiod sammanfaller i det vilda med monsuntiden, som i norra Indien infaller i juli-september. Till skillnad från många andra landsköldpaddor ägnar sig hanarna enligt min erfarenhet inte åt några större strider om honorna, och inte heller förekommer mycket bett eller aggressiva 'buffningar' för att få honorna mottagliga. Parningen är en med landsköldpaddsmått mätt ganska tystlåten och lugn tillställning, men hanen undslipper sig ofta ett tyst, suckande läte under parningsakten. Ganska snart efter parningen är honan redo att lägga en första av flera kullar ägg. Dagarna innan visar hon ofta ett ökat intresse att äta vita föremål - antagligen för att säkerställa att det finns tillräckligt med kalk i kroppen för att klara av att förlora den kalk som omsluter äggen.

Äggläggning: Som alla andra gravida landsköldpaddshonor är honan innan äggläggningen mycket rastlös, och hon ägnar mycket tid åt att hitta en lämplig äggläggningsplats. Denna plats får inte vara utsatt för för mycket vatten, men får inte heller riskera att bli så torr att de nyckläckta ungarna inte klara av att gräva sig ut ur äggkammaren. När honan väl har valt en lämplig plats gräver hon med bakbenen ett flaskformat hål - om marken är för torr och hård kan hon tömma urinblåsan på platsen för att underlätta grävningen. Hon lägger sedan 2-6 ägg i gropen, fyller igen den och lämnar åt moder natur att sköta kläckningen. Det finns rapporter om att Stjärnsköldpaddor i fångenskap lagt sina ägg i lövhögar (Das 1991), men detta kan vara en effekt av att lämpliga äggläggningsplatser saknats.

Äggkläckning: Stjärnsköldpaddans ägg mäter ca 35x45 mm, är hårdskaliga och väger 25-45 gram. Äggskalen har en intressant struktur jämfört med andra landsköldpaddsägg - vid en undersökning med lupp ser man tydligt att äggskalet är fullt med ganska djupa porer. Äggen är när de läggs svagt transparenta. Befruktade ägg vitnar under de första veckorna med början från mitten - efter någon veckas utveckling har äggen ett vitt band runt 'midjan'.

Uppgifterna om tiden från äggläggning till kläckning varierar mellan 47! dagar till 223, men mycket talar för att en genomsnittlig inkubationstid är ca: 100-150 dagar. Ungarna är 40-50 millimeter SCL när de kläcks, och saknar från begynnelsen de vuxna djurens stjärnteckning - de flesta ungar är huvudsakligen gula, ibland med ett fjärilsliknande svart mönster. Ungarna växer normalt relativt långsamt, och könsmognad nås i naturen först vid 8-12 års ålder för honor, och 6-8 år för hanar. I fångenskap går det att nå könsmogen ålder långt tidigare, men detta till priset av onormal skaltillväxt (Rasmussen 1985) och hos riktigt snabbuppdragna djur antagligen även rörelseproblem och, hos honor, reproduktionssvårigheter. Det finns säkert en 'gyllene medelväg' att finna där man kan nå optimal tillväxt utan att riskera djurens hälsa, men det är svårt att rättfärdiga experiment med dessa djur - det är nog bäst att försöka replikera djurens naturliga kost och tillväxt.

Skötsel i fångenskap

Allmänt: Att framgångsrikt hålla Geochelone elegans som terrariedjur på våra breddgrader är en utmaning. Stjärnsköldpaddan har rykte om sig att vara en särdeles känslig och bräcklig sköldpadda, och jag kan inte säga annat än att detta - åtminstone delvis - stämmer. Det är dock inte omöjligt att lyckas, om man bara håller några grundläggande faktorer i minnet; Arten är extremt känslig för luftvägs- och ögoninfektioner om den hålls för kallt eller fuktigt, och den är dessutom mycket känslig för angrepp av protozoer som Hexamita och Trichomonas. Stjärnsköldpaddor tycks i ännu högre grad än andra landsköldpaddor vara utsatta för smitta från andra reptiler, varför vikten av att hålla arten i isolation inte nog kan understrykas. Många symptomfria reptiler kan bära på smitta som på kort tid kan vara dödlig för andra arter. Det finns ingen säker karantäntid - nya data visar på att djur kan bära dödliga sjukdomar så länge som 10-11 år innan sjukdomar utvecklas (Highfield, pers. komm.). Vildfångade exemplar är i allmänhet mycket svåra att få att trivas, särskilt gäller det för oss på nordliga breddgrader, där djuren tvingas anpassa sig till en icke-idealisk inomhusmiljö.

Terrarium: Stjärnsköldpaddan ställer i mångt och mycket samma krav på sin terrariemiljö som leopardsköldpaddan - en torr, varm miljö, men då Geochelone elegans är mindre aktiv och inte växer till Geochelone pardalis' dimensioner kan en mindre yta vara godtagbar. Man måste dock hålla i minnet att arten p.g.a. sitt värmekrav inte kan vistas ute lika mycket som andra landsköldpaddor, varför man bör se till att låta djuren få så stort utrymme som möjligt. Mindre yta än 1.5 kvadratmeter är inte att tänka på. Som värmekälla använder jag en kombination av värmemattor, som ger en 'basvärme' om 20-22 grader i hela buren, och keramiska värmeelement som lokalt ger högre temperaturer. Slutligen använder jag vanliga 40 W reflektorlampor för att ge sköldpaddorna några platser där de kan sola sig och suga i sig värme. Marktemperaturen under dessa värmeplatser är 38 grader.

Diet: Arten är som tidigare nämnts i huvudsak vegetarian i det vilda, och det finns all anledning att hålla djuren på en helt vegetarisk kost även i fångenskap.  I naturen, där födotillgången under perioder är extremt dålig, kan det vara förståeligt att en sköldpadda äter as eller insekter i den mån den råkar på sådant, men i fångenskap, där en jämn födotillgång är regel, kan inslag av animaliskt protein vara skadligt.  Jag har under en sammanhängande period av 6-7 år hållit stjärnsköldpaddor i fångenskap, och huvudparten av deras kost har utgjorts och utgörs fortfarande av gräs. Under sommaren låter jag djuren gå ute och beta så mycket som det är möjligt, under vinter, höst och vår utfordrar jag dem dels med repat gräs och blandade örter (maskrosor, mjölktistel, groblad m.m.), dels med Roman-, Rucola- och annan sallad blandat med hö, Opuntia-blad och då och då pulveriserade kaninpellets för deras fiberinnehåll. Jag ger kontinuerligt djuren en rejäl kalkgiva, dels i form av sepiaskal som honor tycks uppskatta särskilt i anslutning till äggläggning, dels i form av pulvriserad kalciumkarbonat. Under vår och sommar, då djuren kan tillbringa åtminstone viss tid utomhus, ges inget vitamintillskott, medan jag under den kalla delen av året ger ett tillskott av vitamin D3-haltig vitaminblandning.

Hälsoproblem: Om sköldpaddorna skulle råka ut för luftvägsinfektioner, och man efter provtagning, odling och sensitivitetstester skall ge antibiotika, kan det vara viktigt att veta att Stjärnsköldpaddan tycks vara överkänslig mot en av de mer populära antibiotikatyperna som flitigt används hos landsköldpaddor. Preparatet i fråga heter Baytril®, och den aktiva ingrediensen är Enrofloxacin. Överkänsligheten yttrar sig i kraftig utsöndring av seg saliv, likaledes kraftigt tårflöde i kombination med tydlig smärta kring injektionsstället. Det behandlade djuret tycks lida ganska rejält under hela behandlingsperioden, och intar i allmänhet ingen föda under denna tid. Dock är behandlingen effektiv, så om ingen annan antibiotika visar sig vara verksam, eller om djurets njurstatus är för dålig för att använda någon antibiotika som till större grad utsöndras genom njurarna, kan man med viss försiktighet använda Baytril®. En liknande överkänslighet har även rapporterats hos vissa exemplar av leopardsköldpaddan, som ju är en nära släkting till stjärnsköldpaddan (Misty Corton pers. komm.).

Avslutning

Det sydsvenska sommarklimatet i ett skyddat läge kan under de bästa dagarna av en god sommar vara ganska likt en nederbördsfri monsundag i norra Indiens kusttrakter, och att släppa ut djuren under sådana förhållanden är ett säkert sätt att framkalla parning. Likaledes fungerar den långa inomhusvistelsen i ett vintertorrt inomhusklimat som en naturlig torrperiod. Med lite god planering och en genomtänkt inomhusmiljö kan man utan större problem lyckas att hålla dessa Indiens pärlor i fångenskap under långa tider. Jag kan inte rekommendera Geochelone elegans till den som helt enkelt 'vill ha en landsköldpadda', men för den som är villig att lägga ner lite mer möda på sitt sköldpaddshållande är kombinationen av dess relativa litenhet, vackra yttre och intressanta beteende oemotståndligt. Den är dessutom den av de stjärnmönstrade sköldpaddorna som är minst illa ute i det vilda, varför man inte behöver ha lika dåligt samvete som om man håller t. ex. strålsköldpaddor.

Litteratur

  • Daniel, J.C. (1981). The book of Indian Reptiles. Bombay: Bombay Natural History Society.

  • Das, I. (1991). Colour Guide To the Turtles and Tortoises of the Indian Subcontinent. Portishead: R&A Publishing Ltd.

  • Das, I. (1995). Conservation Problems of Tropical Asia's Most-Threathened Turtles. In: Van Abbema, J. Proceedings: Conservation, Restoration, and Management of Tortoises and Turtles - an International Conference. New York: State Univ. of New York, Purchase.

  • Frazier, J.G. (1987). The Biology of the Star Tortoise, Geochelone elegans Schoepff. New Delhi: American institute of Indian Studies. Unpubl report.

  • Frazier, J.G. (1995). Management of Tropical Chelonians: Dream or Nightmare? - part 2. In: Van Abbema, J. Proceedings: Conservation, Restoration, and Management of Tortoises and Turtles - an International Conference. New York: State Univ. of New York, Purchase.

  • Rasmussen, V. (1989). Stjerneskildpadder i familjen. Nordisk Herpetologisk Forening  4 (32)

  • Tikader, B.K. & Sharma, R.C. (1985). Handbook Indian Testudines. Calcutta: Zool. Survey of India.

  • Whitaker, R. & Andrews, H.V. (1995). Captive Breeding of Indian Turtles and Tortoises at the Centre for Herpetology/Madras Crocodile Bank. In: Van Abbema, J. Proceedings: Conservation, Restoration, and Management of Tortoises and Turtles - an International Conference. New York: State Univ. of New York, Purchase.

[1] SCL = Straight Carapace Length; Längden av ryggskölden i en tänkt rak linje.